Almas tankar

Nu har klockan hunnit bli mycket igen. Kvällen har gått i lugnets tecken. Roligt nog så har en gammal väninna från England hittat mig på Facebook och addat mig. Jag klickade givetvis ja idag när jag såg det och det dröjde inte länge innan det plingade till i telefonen. Sen satt vi och chattade tills nyss. Tre timmars chatta de på telefonen! I min värld är det mycket. Men å andra sidan så har vi ju inte träffats sedan 2006, jösses det är sju år sedan, så vi hade ju lite att prata om. Hade det inte varit för att hon skulle jobba om några timmar så hade vi säkert fortsatt :)

Men nu är det tack och god natt för ikväll. Imorgon ska jag in till Akademiska sjukhuset så jag bör väl sova några timmar innan antar jag.
Natti natti.

Visst fick jag in ett träningspass idag också. Det känner jag mig jättenöjd med. Idag fick benen sig en rejäl genomkörare. Det är nio timmar sedan jag var på gymet och jag känner fortfarande av benen... Ett så här bra pass har jag inte genomfört på länge och det känns kanon. Idag var dessutom skivstången ledig och jag misstänker att det kan ha med saken att göra.

Efter träningen så blev det en mycket välförtjänt lunch på Adas' tillsammans med Maria. Mat är sällan så god som när man är riktigt riktigt hungrig och idag var det väldigt väldigt gott vill jag lova.

När jag kom hem så blev det en rask långpromenad med Anna. Lite rappare steg så hade det nästan varit en powerwalk. Vi var ute lite drygt en timme i det underbara vårlika vädret. Mycket prat, hur trevligt som helst.

Hemma vid spisen så meckade jag ihop "Kantarelldoftande fläskytterfilé med cocktailtomater". Det blev som vanligt vansinnigt gott. Nu ligger jag i soffan och känner mig mätt, nöjd och belåten...och lite ruggig. Filt på och sen får vi se om det kan finnas något bra på dumburken annars blir det en bok.
Trevlig söndag

Vädret tar oss från den ena ytterligheten till den andra. Från gårdagens snöstorm eller iaf näst intill till dagens fantastiska soliga och varma vårväder. Se vilka vackra krokusar jag hittade idag. Ser ni flugan som sitter i en av blommorna?

Nu verkar bloggappen fungera igen, kanske, eventuellt, hoppas jag. Nåja, det återstår att se om den fungerar imorgon också.

Nu ligger jag nerbäddad i sängen och ser fram emot många sköna timmars sömn. Natti natti och håll tummarnaatg det ska funka problemfritt ett långt tag framöver.

När man jobbar natt är nästan allt roligt :)

Skulle plocka fram frulle. Var jag inte vaken tidigare så är jag det nu. Och den hade huggtänder också, true story!

Jag måste bara häva ur mig följande: guuud så mycket roligare Twitter, bloggen och Facebook har blivit med iPhonen istället för min Ericson C902. Och att fixa och dona med Instagram är ju inte så tokigt det heller. Jag säger bara: Krafsplatta is tha shit, krafsplatta rules!!!

Om det här hände mig skulle jag bli sjukt irriterad men också leende. Under parollen: Jag gör gärna din värld vackrare. Om jag kan :)

Oh yes, idag fick jag in det där gympasset som slank undan igår. Det blev ett halvtungt benpass. Hade jag fått bestämma så hade det blivit betydligt tyngre men när de kroppsbyggande gossarna är där så vet man att man kan se sig i månen efter att komma i närheten av skivstången.

Men det var väl kanske bra att jag inte körde fullt, antar jag. Det märks att jag har börjat träna igen för nu är jag hungrig på ett helt annat sätt än tidigare. Fort mätt, fort hungrig. Hårt och intensivt. Nåja, jag får vänja kroppen vid den nya regimen och anpassa maten lite bättre. Planering, planering, planering.

Tanken med gårdagens inlägg var ju liksom att meddela att jag varit på gymet och utfört pass nr 3. Och inte bara det, det var dessutom första överkroppspasset sedan operationen.

Jag kan glatt meddela att det gick betydligt mycket bättre igår än dagen innan med den förbonkade trekilos hanteln. Jag höll mig visserligen till de blänkande tjejvikterna och avstod att leka med de stora tuffa killvikterna. Men det kändes ändå bra att kunna få upp tio-kiloshanteln utan problem i liggande hantelpress. Man får vara glad för det lilla :)

Idag hade jag tänkt att jag skulle ta en sväng till gymet igen. Men ungefär två sekunder efter att jag vaknat så ändrade jag mig. Sängen var på tok för skön för att lämna så jag tog sovmorgon och låg därefter och drog mig till efter nio. Ibland behöver man få sova ut. Dessutom hade jag en grym träningsvärk i bröst och armar, ajajajajaj!!!

Väl uppe så drog jag i mig en tallrik yoghurt och sen snörade jag på mig skorna och drog ut i solskenet. Resultatet blev en Power Walk på en mil. Det tog mig ganska precis en och en halvtimme och till min glädje så höll jag mig under nio minuter per kilometer hela tiden (8:54 för att vara exakt). Sen var jag slut!

Efter en välbehövlig dusch (jag kunde nästan vrida ur tröjan) och lite mat så var det bara att hoppa i uniformen och dra till jobbet.

Jag får fundera på det här med att ta sig till gymet imorgon istället.

Jag hade knåpat ihop ett långt och fint inlägg om träning, min dag och positivt tänkande... Och så försvinner skiten! Jag skulle publicera inlägget, trycker på knappen åsså ba' BORTA!
"Webbplatsen kan inte visa sidan"
Nu känner jag mig riktigt besviken :(

Igår var det sex veckor sedan jag opererades (hjärtat stannade tre gånger på två dagar och jag fick en pacemaker). Jag fick träningsförbud i en månad. Igår tog jag mina första vacklande steg tillbaka. Jag var både rädd, orolig och nervös, samtidigt som jag var förväntansfull och längtade efter det.

Hjärnan väver liksom ihop sina egna skräckscenarion om vad som skulle kunna hända under träningen. Saker som rent logiskt förmodligen inte alls är möjliga men som känns så troliga.

Det kändes ganska bra. Jag körde ett underkroppspass i lightversion. Den olustiga känslan låg och lurade i bakgrunden men den höll sig där och bröt aldrig ut. Yeay!

Idag var det dags för pass nummer två. Lika bra att smida medan järnet är varmt, eller hur. Jag tog det lugnt i jämförelse med hur jag tränade för sex veckor sedan men det kändes inte. Det var tuuuungt! Och ändå körde jag med lätta skivstänger. Jag provade att köra med en trekiloshantel. Det var däremot INTE roligt.

Det stramade i ärret och jag kände hur pacemakern rörde sig hela tiden. Humorfritt! Jag lade det på is tills imorgon. Då ska jag köra ett väldigt, väldigt försiktigt överkroppspass. Man kan ju inte gå omkring och vara rädd för vissa övningar så det är bara att ta ett djupt andetag och kasta sig in i det. Det ska gå!

I väntan på min tur...

Fick ett spontant infall. Ska till frisören om fyra minuter.

När ska det sluta göra ont? När ska det sluta hugga i bröstet? När ska hjärtat återhämta sig? När lägger sig känslan av ångest och panik? När?
Snart vore bra för jag vet inte hur pass mycket mer jag fixar.

"Man blir så stark som man måste bli" är något jag lever efter men just nu känns de som en sanning med modifikation.

Jag trodde att jag hade återhämtat mig, härdat det som finns kvar av det sargade. En enda bild raserade tveklöst den illusionen. Istället för att bli bättre blir det sämre. Hur blev det så här? Hur kunde det bli så här?

Testar...

Eller rättare sagt shoppingsidekick. Men det hindrar ju inte att jag kikar lite, rekognoscerar terrängen liksom.

En bild från igår. Det smälter kanske men det går långsamt, långsamt, så fruktansvärt långsamt. Men solen lyser iaf. Man får vara tacksam för det lilla även om längtan efter det stora är så överväldigande stark.